Denna annons ligger uppe på Platsbanken just nu. Här får ni ett utdrag:
”Vi utför uppdrag åt några av de största
organisationerna som arbetar med humanitära insatser. Vi söker dig som vill representera
våra uppdragsgivare via telefon i syfte att stärka bandet mellan organisationen
och deras givare. Vi är en insamlingsbyrå som arbetar på uppdrag av
ideella biståndsorganisationer med 90-konto. Främst arbetar vi med att
tillhandahålla organisationer kostnadseffektiva insamlingstjänster och
gåvohantering. I samtalen informerar vi redan befintliga givare om vad som är
aktuellt och vad som behöver göras, vi frågar om man har möjlighet att hjälpa
till med detta genom att utöka sitt stöd till organisationen.
Vill du hjälpa till och göra skillnad - bli
Telefonambassadör!"
Det här låter väl som ett helt okej jobb ändå,
eller hur? I jämförelse med andra telefonjobb som ligger uppe behöver du inte cold-call ( d v s ringa människor som inte har en aning om vilket företag
du ringer ifrån eller vad företaget jobbar med eller ens vill), ej heller sälja
något. Du får dessutom "utbildning, samt fortlöpande support och coachning" samt en "trevlig arbetsmiljö där du och dina kollegor kan sällskapa." Soft, right?
Nu ska jag berätta vad allt detta i praktiken innebär.
2012 jobbade jag ett tag med just detta. Jag läste annonsen, kände att detta verkade ju inte så farligt, sökte och
fick komma på intervju. Innan hade jag i stort sett bara jobbat som
telefonintervjuare där det enda man gör är cold-calling med mer eller mindre
framgångsrika resultat och jag ville bort från det, ville jobba med något
snällare och mänskligare. Dessutom kunde jag inte få några andra jobb: eftersom
jag bara hade jobbat med telefon tidigare var jag inte duglig för något annat
enligt den svenska arbetsmarknaden som ju dessutom fungerar lite såhär:
Jag fick veta att jag fått jobbet dagen efter.
De första tolv dagarna skulle jag jobba för 80 kr /tim som sedan skulle höjas
till 100 kr. Ett smidigt sätt för företag att kunna avskeda folk utan att ha
behövt lägga ner alltför mycket pengar på dem, tex pengar som gör att människorna
de anställer faktiskt kan leva på sin lön. Är man riktigt sneaky sätter man något liknande i system: byt ut alla timanställda regelbundet,
betala mindre, behåll mer. Nya desperata människor som söker arbete finns det
alltid, företag kommer aldrig stå utan val.
Hur som helst, min anställning började med en
utbildningsdag. Här fick vi veta att de vi ringde var givare som gav
enstaka summor och som man nu ville koppla till autogiro.[1] Vi fickett
manus att slaviskt följa, tre sidor långt. Detta innehöll det absolut
viktigaste av allt: det är först när du fått tre nej som du lägger på (och
kunden måste aktivt säga ordet ”NEJ”, annars gills det inte som en vägran). De
två första nejen räknas inte, istället ska du fortsätta driva på och låtsats att du
helt enkelt inte hört. På ett sätt försvarligt: klart du kan skänka mer pengar,
klart du kan koppla autogiro. Klart du borde ges dåligt samvete, för du har (för
det mesta) mer pengar att ge. Men jag pratar inte om det, jag
pratar om timanställda, om oss, vi
som måste sitta där och låtsats att vi inte förstår vad du säger, att vi inte
hör dig, att varken du eller jag är en människa. Att vi är maskiner.
Jag började ringa. Vi skulle koppla 12
autogiron per dag och kunde noga hålla reda på hur många våra kollegor hade kopplat
via en blackboard där statistiken ständigt uppdaterades. Och vi ringde, och ringde. Jag kan inte tala för det företag vars annons jag
har copy pastat för det var inte där jag jobbade, men pauserna var i stort sett
obefintliga och tävling sinsemellan fostrar inte direkt kamratskap. Vi
sällskapade inte, för via både uttalade och undeförstådda regler fick vi helt
enkelt inte en chans att göra det. Och efter år av timanställd har jag så himla
svårt att tro att det skulle vara annorlunda på just detta företag.
Nu ska jag berätta om vad ”fortlöpande suppport
och coaching” kan innebära. Det sammanfaller så praktiskt med ett av mina
värsta jobbminnen någonsin. Här kan det vara bra att veta att många av de jag ringde inte hade råd att ge mer än
små summor ibland, de var pensionärer eller låginkomsttagare. Det kan också
vara bra att veta att coachning (på detta företag) innebar att arbetsledaren
bedömde att du gjort något fel och därför bestämde sig för att sitta precis
bakom dig (”för att du inte ska bli distraherad!”) för att lyssna på och
korrigera ditt nästa samtal. Detta var precis vad som hände mig. Min
arbetsledare tyckte att jag lade på luren för tidigt i ett samtal (d v s ”gav
upp”: jag kan inte själv göra bedömningar från fall till fall om bästa sättet att
hantera just detta samtal och denna kund. Manuset bestämmer vad som är bäst,
arbetsledaren gör det, men inte jag som faktiskt sitter i samtalet, en
timanställd kan inte veta för vi försöker mest att undvika att arbeta, helst av
allt vill vi inte jobba alls. Jag återkommer i en annan bloggpost om synen på
timanställda och vad det gör med en).
Arbetsledaren satte sig alltså precis bakom mig
på en stol. Jag ringde, en kvinna svarade, hon lät helt slut. Jag inledde med
det vanliga, en presentation av organisationen, varför vi behöver henne, vill
du koppla autogiro etc.. Hon sade nej, jag fortsatte. Sedan gick samtalet såhär (please
remember, jag läste bara manus, jag fick inte frångå manus, det menade
arbetsledaren var varför jag ”gav upp” tidigare, jag hade slutat låta som en
maskin):
Jag: Om du skulle kunna tänka dig att bidra med
100 kr i månaden så skulle 10 barn kunna få tillgång till rent vatten och det
är väl något du vill, eller hur?
Kvinnan: Ja, men jag har inte råd just nu, det
har jag ju redan sagt.
J: Ja men 100 kr i månaden är väl inte så
mycket, tänk vilken skillnad det kan göra för andra,
K: Jamen jag har ju inte råd säger jag, jag har
blivit av med mitt jobb, jag säger nej.
(Här vill jag lägga på, men arbetsledaren anar
det, hen knackar mig på axeln, pekar på manus, detta är bara det andra nejet).
J: Jag förstår din situation, men om man tänker
sig att 75 kr i månaden –
K: Men hör du inte vad jag säger, jag har
blivit sparkad, jag har inga pengar.
J: Nej, det låter väldigt jobbigt men-
K: Jag har varit tvungen att säga upp teven och
internet.
J: Men kanske kan man tänka sig en ännu mindre
summa-
K: Vilket dåligt samvete du ger mig nu, vad ska
jag göra, jag vill ge, men jag har inga pengar, jag kan bli vräkt, mina barn
då?
Det här var precis hur det gick till och vad
som sades, men jag lyckas ändå inte göra ångesten i den här situationen rättvisa.
Tänk dig att en arbetsledare (din chef) står bakom dig och gestikulerar att du
inte får sluta. Tänk dig att detta är hur du kan tjäna ihop dina pengar. Tänk
dig hotet om att arbetsledaren kan sparka dig när som helst, och att du måste
ge dig ut för att söka nya jobb igen, men bara sådant du har erfarenhet inom,
du kan bara få telefonjobb. Tänk dig att du bara tjänar 80 kr i timmen. Tänk
dig att du måste glömma att du är en människa.
J: Jag är ledsen, men kanske om vi sänker till 50 kr i-
K: JAG KAN INTE GE, JAG KOMMER BLI VRÄKT, VAD
SKA JAG GÖRA?
J: Förlåt. Red upp allt ditt, så kan du
återkomma när du vill.
Jag sade upp mig, där och då men arbetsledaren
hade antagligen ändå sparkat mig efter att mina tolv dagar hade gått. På bara
tio dagar går det att avgöra om en timanställd är värd att behålla (säg det
kvalificerade jobb som det krävs en utbildning för att ha där det går så snabbt
att bestämma om personen ifråga kan sitt jobb eller inte). Och på bara tio
dagar hade jag blivit så omänsklig i mina egna ögon att jag inte stod ut
längre.
[1] Förtydligande:
jag menar inte att basha biståndsorganisationer som vill få in pengar. Det är
klart de ska ha in pengar! Vad jag kritiserar är arbetsmiljön för timanställda
på de företag som jobbar med just detta, vilket alltså görs via en mellanhand.
